Fellingsbro Portal Luffaren Elov


Yrkesluffaren

Luffaren Elov Kristoffersson bild 1Våren 1969 mötte jag Elov Kristoffersson, han funderade, han bad mig om en slant till mat.
- Det ska du få, men vad får jag av dig då?
- Du ska få ett varmt tack, sa Elov och tvinnade sina händer.
- Vi kan göra lite bytesaffärer, tyckte jag.
- Om jag bara haft något att byta med.
- Men du Elov, om du får några slantar av mig, så kanske jag kan få fotografera dig lite då och då.
- Ja, det var ju enkelt och gesvint för mig.

Så var bekantskapen vunnen för en lång tid framöver. Kristoffersson var född i By socken i Dalarna. Han blev luffare på grund av att det inte fanns arbete, åren var då runt 1905. Han vandrade inom sitt revir som började i Bergslagen och slutade här i Fellingsbro. Här fanns hans folkpension att hämta den 15:e i varje månad. Och han höll sig mycket gärna här på trakten, han var bekant här, alla kände honom och då var det lättare att leva. Han betraktade sig som Sveriges sista luffare. Han menade att han var den ende som var luffare året runt. Inte bara på vår och sommar.

Vår bekantskap ledde fram till stor vänskap mellan oss. Elov var då 76 år, men någon tanke på att ge upp luffandet fanns inte.
Luffaryrket var inte helt riskfritt. Den största incidenten var nog när han en vinter övernattade i en loge i Vesslingby. Det snötyngda taket gav vika, logen vek sig och föll ihop som ett korthus. Livet räddades tack vare att
han låg bredvid en järnhjulsvagn, som höll för trycket. Han kunde omtöcknad krypa fram ur spillrorna. Han blev även påkörd av en bil en höstkväll vid Sverkesta. Brutet ben och blåslagen i ansiktet. Han kom då till Köpings lasarett. När jag besökte honom där så frågade jag hur han fann sig tillrätta i denna miljö.
- Jag har ju egen säng med lakan och kuddar. Och så mat som jag får på tallrik. Men jag måste bli bra, så jag kommer härifrån, jag längtar ut, jag vill härifrån. Hoppas att min cykel kom lindrigare undan.
Den klarade sig med ett vint framhjul, som sedermera kunde ersättas med ett från soptippen.

Filosofen

 För mig var det en gåta hur han, luffaren Elov Kristoffersson, kunde leva och bo i lador och gamla hus när temperaturen sjönk mot minus 20 grader. Det var ju inte alltid som det fanns hö att tillgå. Några gamla täcken och tidningar var hans skydd under kalla nätter. Matfrågan löstes med att över öppen eld koka lite potatis, steka en fläskbit eller en falukorvsbit Han tyckte alltid att man får rätta munnen efter matsäcken.
Många givande pratstunder gavs, han var en stor filosof, kunde bibeln som en präst, likaså våra planeter, farligheter med nymåne, vissa farliga färger, som rött - det var blodets färg. Hans funderingar var oändliga, han läste mycket, tog tid på sig att fundera över det mesta som hörde himlen till. Vi sitter mot en logvägg en vårkväll och pratar om livet och att leva. Jag ställer frågan om han känner sig rik eller fattig utan de ägodelar som vi andra har omkring oss.
- Fattigdomen kan aldrig drabba en som alltid varit fattig och aldrig ägt något. Vissa dagar kan ge mer och andra mindre. Det skiftar, man vet aldrig vad nästa dag har i sitt sköte.
- Du Elov, jag ville följa dig ett år med kameran. Dagarna har nu gått och blivit till år. Jag skall lämna dig ifred från mig och min kamera.
- Säg inte så, du har blivit min vän, du har blivit min kamrat, någon att tala med. Du förstår, är man luffare och vagabond, så går alla förbi en.
Jag trycker hans hand till farväl.

(Sven-Olof Axelsson)

Från Fellingsbroboken 199 sidorna 28 och 29